Om boken: 2019 / "Jag har alltid velat döda himlen, från tidig barndom. När jag fyllde nio år provade jag det: det var då jag träffade den godmodige polisen Raymon och hamnade vid Fountains. Här var jag tvungen att förklara för alla att jag heter Zucchini och inget annat, jag var tvungen att plugga och lägga mig på kö. Men det finns en hel vagn med barn och en vagn med lärare, och jag kommer aldrig att glömma någon av dem!” Så här kunde dess huvudperson kort berätta om den här boken. En inte särskilt utbildad pojke, som befinner sig på ett modernt franskt barnhem, beskriver i detalj alla invånare i "fontänerna", deras relationer med varandra och med omvärlden, och viktigast av allt, vad som händer i hans eget huvud. Hur är det att vara föräldralös som ingen vill ha? Och om någon behöver dig, vad förändras? Det finns mycket i den här boken som berör själen och hjälper dig att komma ihåg att barndomsdrömmar borde gå i uppfyllelse. Jag skulle vilja bryta ner "Zucchinis självbiografi" i citat för att visa dem för alla vuxna som av någon anledning så snabbt glömmer vad det innebär att vara barn. Gilles Paris (född 1959) publicerar inte ofta nya texter: en roman vart tionde år är det vanliga tempot för denne före detta journalisten, litteraturkännaren och filmfantasten. Men var och en av hans böcker är som en diamant: det finns inga onödiga ord eller förbigående episoder i dem. "The Autobiography of Zucchini" översattes till ryska av Ira Filippova, som gav ryska läsare böcker av Jean-Philippe Arroux-Vigneault, Timothée de Fombelle, François Place och många andra. The Autobiography of a Zucchini skrevs 2002 och är välkänd i Frankrike: den har filmats två gånger, en gång som tv-film och en gång som animerad film. Gilles Paris måste avvärja otaliga frågor: "Är det din zucchini?" Han svarar undantagslöst: "Zucchini är var och en av oss. Åtminstone lite».